Suck!

Årets svåraste kalvning ägde rum idag. Kvigan 558 Rosa (Super- SAdam) var igång i morse när jag kom upp. När bara klövspetsarna och en tunga syntes ännu vid 10-tiden började jag kolla upp läget. Jätte fötter! Riktigt jobbigt att bara få ut huvudet, och så fastnade kalven i höfterna sen. Kalven gnydde och vi jobbade, det var som Mission Impossible till slut. Efter ett tag fick vi tag på ytterligare draghjälp från en kompis och plopp! sa det och en jättelik tjurkalv föddes, efter ca 2 timmars kämpande. Kvigan är nu, föga förvånande, förlamad i baken men annars pigg. Hoppas, hoppas att det går över… För det är en jätte trevlig kviga. Hon har en tvillingsyster som ska kalva i december. Far till kalven..? Vår egen Accio! Detta var den andra stora tjurkalven efter honom, den tidigare var dock inte nån svår kalvning. Och är det så att han ger svåra kalvningar, då är det bara -Pää pois!! (huvet bort på finska). För jag är ALLERGISK mot svåra kalvningar!! Och denna gång kan jag bara skylla på Finland igen (har haft en del besvärliga kalvningar efter finska ungtjurar, och därför slutat använda dom på kvigor), då Accio är efter Aikomus, som har låga siffror på kalvningar. För från modern kommer det INTE. Hilma har alltid haft små kalvar. Har en riktig favvo-kviga efter Lime, som också är dräktig med Accio, som ska kalva dom närmaste dagarna… Nervöst!
Kalven är ju rätt medtagen efter en sån här pers, men det är helt otroligt att han överlevde. Det är nog första gången det händer! En riktig fighter.
Till saken hör att jag ju skulle jobba ensam idag också, men makens möte ställdes in. Sa åt honom att maila till hon som ställde in, att hon räddade livet på en kalv! Indirekt.
Och snyltarna har återvänt för säsongen. Får se hur länge det tar innan dom hittar till tjurarnas foderbord…