Det verkar vara ett ekorrår i år. Tycker det pilar korrisar lite här och där, var man än tittar nuförtiden. För några år sen blev vi ”utvalda” av en liten ”pellekorris” som ramlat ur boet. Det var i maj och helt plötsligt var den bara där och klängde i fötterna på oss när vi var kring huset. En dag när jag och drängen höll på att köra ut sinkor till betet mötte vi min pappa på ladugårdsvägen. Han hade lill-korrisen klängandes runt fötterna, utan att han märkte det. Jag tog den och satte den i fickan på min västbyxa. Där kurade den ihop sig och somnade på en gång! Sen försökte jag jobba med den i fickan, men det gick ju inte. Man var ju livrädd att klämma ihjäl den. Mamma höll då på att jobba i växthuset, hon hade ett förläde på sig, med en ficka på magen. Hon fick ta över tills sonen kom hem från skolan. Vi försökte sen sätta den i träden, men den kunde inte klättra. Och den kom alltid tillbaka till vår farstubro. Och vad äter en liten korris då?? Försökte med kaninmat, men det var för hårt. Sen kom vi på bröd doppat i vatten. Det åt den. (Har sen efteråt förstått att den faktiskt var så liten att den var mjölkdrickare..)Sen på kvällen när det var dags att sova så lade vi in honom i fickan på en munkjacka som hängde på bron. Så där höll vi på. Vi fick smyga oss ut när vi skulle upp till ladugården, så den inte följde med! En morgon låg han drunknad i vattenbaljan i husknuten! Sorg och gråt och begravning. Nästa morgon var han sittande på farstubron i vanlig ordning… Det var en lite större släkting som drunknat. Nu fick Korris namnet Jesus. Han var ju återuppstånden! Efter några veckor satte jag honom på knuttimret på uthuslängan på gården, så klättrade han iväg och försvann. Han kom tillbaka till bron några gånger och hade sen en tendens att dyka upp när man pratade på gården. I över en månad hade han oss som sin familj och det var en väldigt speciell upplevelse. Hoppas att han hittade sin riktiga familj sen, för det kryllade verkligen av ekorrar i uthuset den sommaren.
Tror det var den sommaren som jag fiskade upp en utmattad rävunge ur gödselbrunnen. Fällde ett litet träd i skogen och höll ner . Räven tog tag i grenarna och följde med, men den var så slut så den orkade inte klättra upp. Så det var till att hämta en stege och hämta upp den. Tvättade den lite och lade den under en gran i skogen. Sen medan jag åt frukost började jag tänka på den där den låg nerkyld i skogen i det kalla regniga vädret. Så det var bara tillbaka och hämta den, in i ladugården och bada i varmt vatten och torkad med handuk. Sen nerbäddad i en kartong i motorrummet. Efter ett par timmar klättrade den på väggarna, bokstavligt. Öppna dörren och ut i friheten i hundra knyck! Ja, vad gör man, när man är djurens bästa vän…? 🙂